Tacksamhet. Ett ord som nästan är bortglömt. Ett ord som tappat sin all sin betydelse. Istället har det bytts ut mot ord som: Förväntningar. Krav. Varje dag förväntar vi oss saker. Vi förväntar oss att bussen ska komma i tid. Inte en minut för sent eller för tidigt. Bara i tid. Men hur ofta är vi uppriktigt tacksamma för det? Vi förväntar oss att lärare ska rätta prov och inlämningar på snabbast möjliga tid. Men hur ofta är vi uppriktigt tacksamma för att de återlämnas efter bara en vecka eller två? Vi förväntar oss att maten ska stå framdukad när vi kommer hem. Men hur ofta är vi uppriktigt tacksamma för det? Att vi faktiskt kan få varm och vällagad maten framdukad? Vi förväntar oss att vi ska få vårt studiebidrag. Men hur ofta är vi uppriktigt tacksamma för att vi faktiskt får det? Att vi faktiskt har möjlighet att få det? Vi förväntar oss att läkare ska ha alla svar. Men hur ofta är vi uppriktigt tacksamma för att vi ens har en läkare som kan något överhuvudtaget? Vi har glömt bort ordet tacksam. Vi har glömt bort dess betydelse. Och det gör mig mörkrädd. Det är inte svårt att vara tacksam. Det svåra är bara att bestämma sig för vad som är värt att vara tacksam för. Och i min drömvärld, om jag fick bestämma. Så ska vi vara tacksamma för allt, för minsta lilla sak. Att vi kan gå. Att vi har en säng att sova i. Att vi har möjlighet att jobba och plugga. Att vi får tro på vad vi vill. Att vi har kläder att ha på oss. Att vi har någon som skrattar åt våra skämt. Ja, vad som helst. Allt. För det liv vi lever, är ett liv vi borde vara tacksamma för. Ett liv som bör uppskattas ♥