Ensamhet. Ett ord. 8 bokstäver. Med en innebörd som skrämmer många. Jag är en av dem. Varför är det skrämmande? Varför är det lättare att hela tiden vara omgiven av andra än sin egen person? Beror det på att vi inte känner lika mycket då? Beror det på att våra hjärtan bara är fyllda med glädje och lättsamhet? Och inte allt de känslor som kommer fram när mörkret kommer krypandes? När man till slut är alldeles ensam? Då ens egen röst är den enda som hörs. Då sina egna andetag är de enda att andas i takt med. Men varför frukta det? Varför vara rädd för ensamheten, när vi behöver den för att kunna ladda om? Vi behöver den för att kunna ge mer de stunder vi har varandra. Vi behöver den för att kunna uppskatta. Vi behöver den för att kunna inse vilken kärlek som omger oss varje dag. Vi behöver ensamheten som vägledning, som påminnelse om vad vi egentligen lever för. Vad som får oss att le. Vad som får oss att känna lycka ♥